måndag 28 oktober 2013

VIND FÖR VÅG



Fler bilder... Här är länken


-MERDE!!!
Jag håller som bäst på att vinscha upp jollen för natten när Jean-Claude's uttrycksfulla franska överröstar fågelsången som återigen hörs efter det översvallande oväder vi nyss blivit bjudna på - ett förskräckligt åskväder med kraftiga vindbyar, blixtar och ett magnifikt skyfall som nästan dränkte både mig och jollen, som jag måste ösa mitt i alltihop.

Jean-Claude's akterankare har släppt och båten ligger nu med fören åt motsatt håll och med aktern oroväckande nära Runaway...

- Merde?? ropar jag tillbaka och gör en undrande gest.
Han pekar och förklarar. Något har tydligen trasslat sig och han kan inte få upp ankaret. Tror jag.
Ah oui... Merde!! svarar jag medkännande. 
Den börjar ta sig, franskan. Jag har kommit på att det mesta och det bästa här i världen egentligen är franskt, så bara man får till uttalet så funkar det med vilket språk som helst som utgångspunkt. 

Nästa dag jollar jag över till Jean-Claude för att fråga hur det går och om han behöver hjälp med ankaret och båten. 
- Ah... Brigitte, Bonjour!
- Merde?? frågar jag och pekar. Han skrattar och gestikulerar. Allt verkar ordna sig. En William med motorbåt ("brrmm brrmm") ska hjälpa honom lite senare. Nu ska han tydligen äta.
- Très bien!! Bon appétit. Bœuf Bourguignon? Crème Caramel?
Nej, det verkar inte så. Nåja. Vi ensamseglare måste hålla ihop och hjälpa varandra. Ja, ni läste rätt. Jag har blivit ställföreträdande kapten på Runaway på obestämd tid. Stefan har rest till Kourou för att bistå vänner som behöver hjälp och jag är alltså kvar här på båten i St Laurent under tiden. Det är lite... ensamt. Men jag tycker själv att ansvaret som vilar tungt på mina axlar, klär mig rätt bra faktiskt. 
Det är vansinnigt varmt och fuktigt här och nästan varje eftermiddag drar ett åskväder in över floden. Jag fick rådet att lägga viktig elektronisk utrustning i en gryta med lock. Tyvärr fick inte paddan plats i tryckkokaren, men min iPhone är i alla fall i tryggt förvar!


Det går verkligen ingen nöd på mig. St Laurent-borna är glada, hjälpsamma och har gott om fritid;) Här finns wifi och en fantastisk marknad där jag förlustar mig med papaya, ananas och andra läckerheter som jag inte vet namnen på. I sittbrunnen på Daemon, som också stannat till här på väg till Karibien, serveras fantastiska middagar och drinkar på kvällarna. Bruce och Jill från Nya Zeeland är riktiga finsmakare och mina misstankar att Jill varit kock i ett tidigare liv, bekräftas. 


Det är en livlig trafik här på floden Maroni. Båtarna som används är s.k. piroger, långa, smala handsnickrade kanoter som målas i granna färger. På andra sidan floden ligger Surinam och mellan städerna Albina och St Laurent pågår ett intensivt utbyte av varor och människor. 
De som bor här är antingen kreoler, (av afrikanskt/franskt ursprung) indianer eller invandrare från t ex Kina, Haiti, Surinam och Brasilien. Några frusna fransmän från Europa har också slagit ner sina bopålar här. Arbetslösheten ligger på mellan 20 och 30% och nativiteten är god:) Det kryllar av barn! Ajeanna berättar att tonårsföräldrar är väldigt vanliga här. Man skaffar helt enkelt barn för att försörja sig på det skyhöga barnbidraget! (Och så mycket annat verkar inte finnas att göra..?) Själv var hon 18 när hon fick sitt första, men hon känner många mammor i 14-årsåldern! Landet och människorna verkar väldigt välmående - förmodligen tack vare generösa franska bidrag!!


Vi befinner oss alltså nu i Franska Guyana, den enda kvarvarande europeiska kolonin i Sydamerika. För europeer är landet kanske mest känt för dess tråkiga historia som straffkoloni. På 1880-talet började man skeppa över fångar hit, både till fastlandet och till den ökända "Île du Diable". Vilket fruktansvärt öde som mötte de, i flera fall oskyldigt dömda fångarna! Vi ankrade vid îles du Salut, som den lilla ögruppen heter, några dagar på vägen hit. Idag är öarna helt översållade av kokospalmer, men på den tiden fanns inte mycket växtlighet på ön. Ruiner av fängelsebyggnaderna tittar fram genom den täta djungeln som nu verkar sluka allt. Ett litet museum berättar om livet på ön, där bl.a. den franske officeren Dreyfus, oskyldigt dömd för spionage, och straffången Papillon satt. Många dog där. Även fångvaktarna. Försökte man fly blev man hajmat eller drunknade i de starka strömmarna. Öarna är verkligen otillgängliga. Men vackra!! Och djurlivet är fantastiskt! Här finns bl a apor, tropiska fåglar och ett gulligt litet djur som ser ut som en korsning mellan ekorre och gris. De är ganska orädda och enligt ryktet väldigt goda. Men vi avstår gärna denna delikatess och lever på kokosnötter i stället. Och Eksjös Tarzan bjuder på nyskördat palmhjärta som jag äter för första gången! 
När värmen blev outhärdlig jollade vi iland på ön med våra hängmattor och hängde oss i några kokospalmer på en förtjusande liten strand vid kyrkogården, utom räckhåll för råttorna som kilade fram och tillbaka i sanden bland kokosnötterna. Jag bestämde mig för att gilla läget och acceptera dem eftersom de var exotiska. (Allt som befinner sig utanför Europa är exotiskt för mig:))


Här finns ett rymdcentrum också, som ni säkert vet, och jag spanar outtröttligt åt det hållet, beredd med kameran. Man kan faktiskt få se uppskjutningen av ett rymdskepp med lite tur. 

Vi har inga sjökort över floden, men har lagt in way points och vägen in är markerad med bojar. Det är lite knepigt för tidvattenströmmen är väldigt stark så det gäller att förflytta sig när vattnet stiger, ifall man råkar gå på grund, vilket egentligen bara kan hända om det är jag som styr och glömmer bort att fixera bojar med blicken och tittar efter rymdfarkoster i stället.
En djungelvandring i Amazonas' regnskog är ju ett måste när man är här, så en dag tog vi oss uppför floden en bit och med hjälp av en undermålig karta och en hjälpsam vägvisare hittade vi till slut en stig som vi kunde följa. Vi gick över en mil i 35-gradig värme och njöt av skuggan, stillheten och alla olika träd och växter. Tyvärr stötte vi inte på vare sig panter, jaguar eller anakonda. Djurlivet bestod av fågelläten, mosquitos och bitande flygmyror!


Någon gång, när min förlupne kapten återvänder till skutan och våra vänner är ok, fortsätter vi mot Karibien. Men först ska vi utforska Surinam, tänkte vi. Paramaribo ska vara fint:) Vi har inte bråttom. I mitten av december ska vi vara på Tobago och sjösätta ny besättningsmedlem! Det är Timjan som ska västindiensegla med oss några veckor:)

Au revoir!

Kokoscouscous eller "man tager vad man haver":

2 portioner couscous
1 hackad lök
2 skivade vitlökar
1 aubergine i skivor
1 banan i skivor
1 pkt bacon, strimlad
2 dl kokosmjölk
Finhackad chili
Curry
Oliv- och lite sesamolja

Börja med att steka bacon, ta ur baconet men låt fettet vara kvar i pannan. Fyll på med lite olja och stek sedan aubergine så den blir brynt. Sen i med resten. Sist bananen och kokosmjölken.
Blanda med couscous (som blir godast om man kokar den med en kycklingbuljongtärning).

PS. Det tog oss 15 dygn att segla till Fr Guyana från Salvador, Brasilien. Här följer en kort sammanfattning:
Först gick det fort, jag var någorlunda sjösjuk, vi såg hoppande valar och hade sällskap av delfiner, vilket jag var för groggy att uppskatta.
Sedan gick det mindre fort, jag var pigg som en mört och ingenting särskilt av intresse inträffade! 
Tack gode Gud för ljudböcker och W Mobergs utdragna utvandrarepos!

1 kommentar:

  1. Hej Birgitta! Alltid kul att läsa dina rader. Själv har jag mycket fina minnen från Franska Guyana. Vi låg länge i St Laurent. Följde bl.a. med en pirog uppför Maronifloden till Maripasola och indianreservaten. Rekommenderas! Varma hälsningar från Stockholm och en ljummen höst! Ola och Torunn på Noa Noa II

    SvaraRadera