lördag 10 maj 2014

C'EST LA VIE



Les Saintes

Det börjar bli dags att tänka på refrängen. Min medverkan i en formidabel seglingssäsong i Västindien lider snart mot sitt slut. Stefan rider ut orkansäsongen i trygga ankarvikar i södra Karibien medan jag tar betäckning bland mössen och vildsvinen i den småländska snårskogen. 

Och en mer fulländad avrundning än dagens har jag svårt att tänka mig...
Vi befinner oss på Îles des Saintes, den vackra lilla ögruppen strax söder om Guadeloupe. Vår ankarplats är ett Rio de Janeiro i miniatyr; på babords sida har vi Pain de Sucre och åt styrbord har någon rest ett kors på en kulle som påminner om Corcovado - Kristusstatyn i Rio ni vet...

Direkt efter frukost gjorde vi oss klara för dagens aktiviteter. Stefan skulle bestiga berg och jag hade hittat en butik i stan där jag VAR TVUNGEN att skaffa mig något anständigt att ha på mig inför Sverigeresan. 
Shopping är ju ingen populär aktivitet hos någon ur Runaway's besättning men för en gångs skull blev det en riktigt rolig upplevelse! Eftersom jag inte hade med mig någon egen shoppingcoach, ställde några kunder upp som smakråd. En lokal barnfamilj (mamma+pappa=barn) och en havande kvinnlig fransk turist. Ja, och så butiksinnehavaren förstås. Vi hade väldigt trevligt på flytande teckenspråk och franska fraser/maträtter och många timmar senare vandrade jag svettig, nöjd, glad och fattig tillbaka till Sockertoppen med min klädpåse och dagens baguette från le Boulangerie.
Kaptenens bergsbestigning hade uppenbarligen inte varit lika tidskrävande som min, eftersom han redan var tillbaka i båten. En busvissling från stranden fick honom dock snabbt i jollen och jag blev hämtad. Under roddturen underhöll jag kaptenen på ett engagerat sätt med att återge min lyckade shopping i detalj! 
- Och hur har du haft det då? frågade jag därefter artigt medan tankarna gosade med plaggen i den knallrosa påsen i mitt knä.
- Bra.
- Ok, men hur var utsikten? Såg du någon Iguana? 
- Nej, inga ödlor. Men utsikten var fin... och sen badade jag med en delfin vid båten. Synd att du inte var här. 
- !!!!!???? 
I den blicken Stefan får, står allt att läsa; känslornas rutschkana från toppen ner via misstro och förtvivlan till det fula träsket där avundsjukan och missunnsamheten bor. Och förmiddagens onödigt långa shoppingupplevelse blir löjlig och meningslös.
Jag är så besviken!! Detta har jag drömt om så länge och så missade jag chansen! 
Visst har vi ofta njutit delfiners sällskap under segling - de gillar ju att hänga med båten, särskilt när det går riktigt fort. Men vi har hittills inte fått någon långvarig påhälsning när vi legat still så det varit möjligt att hoppa i och leka. 
Så jag går ner i kajutan och surar. Börjar förbereda lunchen. 
DÅ KOMMER DEN TILLBAKA!! 
Det är en vuxen delfin, ganska stor och jag tvekar en stund. Men sen får jag på mig simfötter och snorkel och kastar mig i! Stefan kommer efter.
Åh - det är underbart! En vild delfin som har ett oändligt hav att vara i, och den väljer att simma och dyka tillsammans med oss en lång stund! Det är så vackert och härligt och jag är salig! Till slut tröttnar den på sällskapet och försvinner i djupet. Nu på kvällen åker påsen med mina klädfynd fram ur skamvrån och skimrar återigen lika vackert rosa som livet, humöret och solnedgången..



Västindien i ett nötskal
Nej, det går inte att sammanfatta. Vi har snart ägnat sex månader åt 
att finkamma den Karibiska ökedjan, från Trinidad/Tobago i söder till 
Antigua/Barbuda i norr. Sju länder, ett tjugotal öar - alla olika. 
Och de ligger tätt! Rena rama barnleken för en seglare med svaghet 
för sjösjuka; det är bara att fästa blicken stadigt på land rakt föröver 
så övervinner man den värsta sjögången. 
Passadvinden som viner kring pannan kommer alltid från öst och det 
blåser bra. Lätt att hålla reda på. Motorn är överflödig och betraktas 
som nödutrustning. Med bra solglasögon och kristallklart vatten fixar 
vi korallreven där sjökorten inte räcker till. 
När det gäller befolkade platser har det visat sig att vi nog trivs bäst 
på de franska öarna här i Karibien. Inte bara för baguetterna, 
camemberten och vinet, här hittar vi en mer jämlik mix av människor 
med skiftande hudfärg och ursprung och vi slipper turiststämpeln ett tag. 
Det kan väl vara ok att behandlas som guld i den heliga besöksnäringen 
om man gör en semesterresa på ett par veckor. Men för oss som bor 
på båten och betraktar oss själva mer som nomader, blir det alltför 
tröttsamt i längden. Vi föredrar att träffa folk på en lite mer jämställd 
basis och gillar att "smälta in" och känna oss lite normala;) 
Men så länge vi inte öppnar munnen och avslöjar vår usla franska, 
lyckas vi faktiskt rätt bra som fransmän. 
Stefans Jacques Costeau-look är övertygande, och jag slinker igenom 
som fransyska (med ovanligt kraftig benstomme).



Annars gör vi väl allt det där som man gör i Västindien. 
Plockar nutmeg på Grenada, snorklar med sköldpaddorna 
och stingrockorna på Tobago Cays, vandrar genom regnskogar 
till fina vattenfall... Vi äter nyfångad langust och conch, 
ser valar och jättemantor, Iguanas, pelikaner och konstiga 
fiskar med vingar. (Nej, inte flygfisk. De här lever på botten 
och vi ser dem när vi snorklar vid Les Saintes.) Vi lyssnar 
på steel band och dansar till reggae och calypso. 
Badar, badar och badar i turkost vatten, dricker rom och 
fixerar solnedgångarna från båten för att få se the Green flash 
som alla pratar om men få verkligen har sett. Det blixtrar till 
så snabbt att en blinkning räcker för att man ska missa det 
sällsynta fenomenet. 


Och på en del båtar hinner solen knappt gå upp innan det är 
dags för den att gå ner, om man ska tolka inbjudan "Please 
come aboard, let's have a sundowner" rätt. 
Men men, det är ett tufft liv. Också. Vi tvättar för hand i floder 
med sötvatten, svettas, bär och släpar tunga ryggsäckar med 
mat långa sträckor. Botten måste skrapas, rostfritt putsas och 
Langusten låter sig minsann inte fångas frivilligt! All mat lagas 
på fotogenkök i trettio graders värme och jag har fått valkar i 
händerna av rorkulten!


På Barbuda med en Barracuda
Påsken firade vi med besök från Sverige! Ludvig kom samtidigt 
som Antigua Classic Yacht Regatta inleddes på Antigua och 
efter några intensiva dagar med tävlingar och festande drog vi 
norröver. Vi hade en riktigt härlig vecka på Barbuda med snorkling, 
skaldjursjakt, vildåsnor och så fick vi tampas med en jätte-Barracuda 
som flyttade  "in" under kölen på Runaway. Vi försökte skrämma 
iväg den på alla möjliga sätt men den ville inte lämna sitt nya revir. 
1,5meters-barracudor är inte lika mysiga att bada med som delfiner!





Nu vänder vi söderut igen. Vi ska till Dominica och vandra! 
Regnskogar, kokande sjöar, höga berg och djupa dalar väntar 
på oss där. 
Sedan tar jag genvägen hem från Martinique...

Au revoir,
Bia

Ps. När man misslyckats fem dar i sträck med att fånga de 
sabla langusterna, kan man alltid plocka den betydligt mer 
tillmötesgående och framförallt långsamma conchen. 
De stora snäckorna ligger snällt och väntar på sandbotten 
så det är bara att ta för sig. De är lite sega och mår bäst av 
att bli ordentligt mörbultade. Så här gjorde jag och det blev 
jättegott! Barbaro!

Runaway Conch (Lambi) för 2 personer

2 Conch mörade och finhackade
4 vitlöksklyftor
I gul lök eller chives
I liten bit ingefära
I chili
I färsk tomat
I matsked tomatpuré
Lite salt eller 1/2 fiskbuljongtärning
Saften av två lime
Färsk koriander och timjan
2 dl kokosmjölk
1 dl vitt vin

Vi hoppar över beskrivningen på hur man får hål på snäckskalet, 
skär av muskeln och rensar conchen. Så ni inte förlorar aptiten. 
Kolla på YouTube om ni inte vet hur man gör. Man mörar den 
genom att banka på den med något hårt. Sedan ska den hackas 
och marineras i limesaft i ca en timme.
Hacka lök, vitlök, chili, ingefära och fräs en liten stund utan att 
det blir brynt. Lägg i conchen och sjud i 20 min. Tillsätt finhackad 
tomat, tomatpuré, kryddor, fiskbuljong och vin och låt sjuda 
ytterligare 10 min. Tillsätt kokosmjölken och låt allt bli varmt. 
Servera med sallad, ris och vitt vin.

Ps:
Tips till landkrabbor som aldrig kommer att segla i Karibiska havet: 
byt ut conchen mot räkor! 
De ska förstås varken möras, hackas, marineras eller sjuda en 
halvtimme. Skala och lägg i dåem sist av allt. 
Jag är säker på att det blir minst lika gott:)






måndag 17 februari 2014

ROTI, ROST OCH REGGAE


Fler bilder! Här är länken...

"Live, love and lime"

Livet går ju sin gilla gång i största allmänhet och här i Västindien i synnerhet. 
Det är rent otroligt vad lite man kan få gjort om man bara vill. Vi anpassar oss ivrigt och olutherskt mer än gärna till livsrytmen som går i reggaetakt och som här kallas lime. Skall ej förväxlas med den lilla gröna citrusfrukten man gör Caipirinha av.
-Ya man, what's up? - Oh, not much. Just liming.
Alla tendenser till ökad aktivitet och puls bemöts med misstänksamhet och allvarliga förmaningar - adrenalinet måste hållas på en konstant låg nivå;
-Hey man, cool man, take your time...

Vi inleder vår "Caribbean Islands cruising" med Tobago! Efter två månader i Franska Guyana är vi sugna på behagligare klimat, klart havsvatten och riktig segling. Vi blir inte besvikna. Den pålitliga passadvinden ligger på som tusan från ost och skapar väldigt bra seglingsförhållanden. Och sämre landstigningsförhållanden. Det gungar rejält på ankarplatserna och att försöka landa med dinghyn på stranden kan bli en blöt upplevelse. 
(T o m kapten badar med kläderna på:))
Charlotteville på nordöstra sidan av ön blir en omedelbar favorit. Det är en fin, sömnig liten fiskeby med en kärleksfull, omtänksam och vid första anblicken övervägande manlig befolkning som är mån om att man har det bra, inte stressar och inte saknar något.
-Ya man, you smoke? I've got some nice herbs in my garden...
-Morning Tarzan, like some lobster? Fish?  
Tarzan - det är det lokala namnet på Stefan. Det var naturligtvis mitt fel. En enveten kille försökte övertyga mig om det nödvändiga i att anlita honom som guide till en djungeltur. Till slut var jag tvungen att ta fram det tunga artilleriet: -I already have my own Tarzan, sa jag och pekade i riktning mot Runaway. Det tog skruv. Varpå alltså Stefan blev ett smeknamn rikare och jag en rastadjungelguide fattigare.



Det är omkring kajen och längs med stranden man samlas. Fiskare kommer in med sin fångst, rensar och säljer fisken och pysslar om sina båtar. Röker på, dricker öl och umgås med varandra och övriga mer eller mindre bofasta dagdrivare och seglare. Och friare!! Vi undrar bekymrat om det inte finns några kvinnor i Charlotteville. Kanske har de rymt till det civiliserade Trinidad? Nej då, försäkrar de. De är hemma och tar hand om hushållet och barnen. Hm. Må vara hänt. Men kvinnliga besökare kan uppenbarligen förse sig med både det ena och det andra här. Kärlek kan också köpas för pengar och utbudet är stort...


Jabba's ÄR baren. (Och Jabba ÄR Charlotteville!) Här kostar ölen (Carib eller Stag) en tia och man gräver själv fram den ur den isfyllda kylboxen. Och mrs Roti gör öns godaste street food. Roti är indiska brödkakor* som fylls med grönsaker och kyckling eller fisk, kostar mellan 15 och 20 TT-dollars (lika mycket på svenska:))
Jabba för en ojämn kamp mot myndigheterna som under tvivelaktiga former har rivit ett helt kvarter vid stranden för att ersätta de charmiga men omoderna handelsbodarna med ett köpcentrum i glas och betong. Alla som har varit i Charlotteville någon gång förstår vilken absurd idé det är. Och det har alltså inte gått rätt till. Nu driver Jabba, med lokalbefolkningens stöd, en rättsprocess mot kommunen och vill stoppa bygget. 
Ibland är Jabba trött av allt arbete och tar sig en tupplur på en av bänkarna i skuggan. Tyst och försiktigt, utan att väcka honom, förser vi oss med öl och väntar snällt med betalningen tills han vaknar.

Rambo är en annan av karaktärerna i byn. Han är Charlotteville's egen poliskonstapel, ser livsfarlig ut och är svag för dans och rum punch, vilket är en olycklig kombination.* Men i nyktert tillstånd är han snäll som ett lamm, artig och belevad. Ibland ser vi honom på fiskmarknaden, där han sköter kassan, ibland glider han förbi i sin bil, sticker ut huvudet och frågar om allt är all right... men säkert som amen i kyrkan dyker han upp där det är fest!! Och när han bjuder upp mig framåt småtimmarna är det dags att börja tänka på refrängen!


Så börjar det lacka mot Jul. Timjan har tagit ledigt från skolan och kommer flygande med juldoftljus och snorkel för att segla med oss i hela fem veckor:) 
Den första seglatsen, från flygplatsen i söder upp till Charlotteville bjuder vår nya besättningsmedlem på allt man kan önska sig av fina marina naturupplevelser runt båten: en stor leatherback-sköldpadda, kaskader av skimrande flygfisk och en flock delfiner som följer oss en bra bit på vägen. Timjan har förstås inte hunnit få sjöben än och råkar mata delfinerna med frukostgröten;) 
Vi ankrar i Englishmans Bay och får njuta av en helt magisk kväll! 
Allt runtomkring oss glittrar och glimmar; en formidabel stjärnhimmel, tusentals eldflugor i skogen och mareld i vattnet som rörs upp av simmande fiskar... vilken julstämning!! 

I Charlotteville ankrar vi framför Pirate Bay och snorklar vid korallreven som vi når direkt från båten. Men den bästa snorklingen hittar vi senare. Bucco Reef med Coral Garden är det bästa vi har upplevt hittills! Det är som att simma i ett gigantiskt akvarium och vattnet är kristallklart!!


Några vackra Sharksuckers som har tröttnat på det äventyrliga och oförutsägbara livet som hajarna (deras värddjur till vardags) erbjuder, bosätter sig under Runaway's köl och lever gott och bekvämt på våra matrester. Planerna på att fiska från båten ställs in. Tanken på att lägga våra tillgivna husdjur på grillen känns grymt och motbjudande!
Vi ägnar oss hellre åt lobster och King fish som vi köper eller får av lokala fiskare.

Söndagsskolan i Bucco Bay börjar när solen för länge sedan gått ner och har inte mycket gemensamt med vår svenska motsvarighet. Det här är en tillställning för vuxna som uppskattar lite rajtan tajtan. Festen håller på hela natten och den stora gåtan varför ön på måndagar är om möjligt ännu mer avslagen än veckans övriga dagar, får sin förklaring. 



Ja, det man inte orkar göra idag, kan man skjuta upp till morgondagen. 
Som t ex byte av ankarkätting. Den gamla trotjänaren (28 år) har sett sina bästa dagar och fått sista smörjelsen för alltför länge sen...*
Nu har rosten ätit sig flera millimeter ner i järnet och sprider sig över hela fördäck när vi vinschar upp ankaret. Jakten på ny kätting har börjat! 

Och slutat:) För nu äntligen, äntligen har vi fått en leverantör som höll vad den lovade. Tredje gången gillt; sprillans ny, ren och blank sitter den där den ska - i ankaret som för tillfället håller oss kvar i en fläck med vit sand utanför ön Carriacou, strax norr om Grenada!

So long,
Bia

*Caribbean Roti, 8 st:
5 dl vetemjöl
2 dl graham eller vete fullkorn
1,5 tsk bakpulver 
1 tsk salt
2,5 msk veg. olja
Ca 2 dl vatten
Olja till stekning (eller smör...)

Blanda mjöl, salt och bakpulver. Häll i oljan och blanda. Tillsätt vatten tills degen är lagom mjuk och elastisk. Dela den i åtta bollar och kavla ut dem till tunna kakor. Grädda i oljad panna ca 2 min på varje sida.

*Rum Punch:
Mixa rom med krossad is, lite pressad lime och juice av t ex ananas, passionsfrukt eller/och apelsin. Toppa med lite riven muskot!
Enjoy!!

*Kättingen är omgalvaniserad fyra gånger, sist det begav sig var 2006 på karnevalen i Salvador:))


måndag 28 oktober 2013

VIND FÖR VÅG



Fler bilder... Här är länken


-MERDE!!!
Jag håller som bäst på att vinscha upp jollen för natten när Jean-Claude's uttrycksfulla franska överröstar fågelsången som återigen hörs efter det översvallande oväder vi nyss blivit bjudna på - ett förskräckligt åskväder med kraftiga vindbyar, blixtar och ett magnifikt skyfall som nästan dränkte både mig och jollen, som jag måste ösa mitt i alltihop.

Jean-Claude's akterankare har släppt och båten ligger nu med fören åt motsatt håll och med aktern oroväckande nära Runaway...

- Merde?? ropar jag tillbaka och gör en undrande gest.
Han pekar och förklarar. Något har tydligen trasslat sig och han kan inte få upp ankaret. Tror jag.
Ah oui... Merde!! svarar jag medkännande. 
Den börjar ta sig, franskan. Jag har kommit på att det mesta och det bästa här i världen egentligen är franskt, så bara man får till uttalet så funkar det med vilket språk som helst som utgångspunkt. 

Nästa dag jollar jag över till Jean-Claude för att fråga hur det går och om han behöver hjälp med ankaret och båten. 
- Ah... Brigitte, Bonjour!
- Merde?? frågar jag och pekar. Han skrattar och gestikulerar. Allt verkar ordna sig. En William med motorbåt ("brrmm brrmm") ska hjälpa honom lite senare. Nu ska han tydligen äta.
- Très bien!! Bon appétit. Bœuf Bourguignon? Crème Caramel?
Nej, det verkar inte så. Nåja. Vi ensamseglare måste hålla ihop och hjälpa varandra. Ja, ni läste rätt. Jag har blivit ställföreträdande kapten på Runaway på obestämd tid. Stefan har rest till Kourou för att bistå vänner som behöver hjälp och jag är alltså kvar här på båten i St Laurent under tiden. Det är lite... ensamt. Men jag tycker själv att ansvaret som vilar tungt på mina axlar, klär mig rätt bra faktiskt. 
Det är vansinnigt varmt och fuktigt här och nästan varje eftermiddag drar ett åskväder in över floden. Jag fick rådet att lägga viktig elektronisk utrustning i en gryta med lock. Tyvärr fick inte paddan plats i tryckkokaren, men min iPhone är i alla fall i tryggt förvar!


Det går verkligen ingen nöd på mig. St Laurent-borna är glada, hjälpsamma och har gott om fritid;) Här finns wifi och en fantastisk marknad där jag förlustar mig med papaya, ananas och andra läckerheter som jag inte vet namnen på. I sittbrunnen på Daemon, som också stannat till här på väg till Karibien, serveras fantastiska middagar och drinkar på kvällarna. Bruce och Jill från Nya Zeeland är riktiga finsmakare och mina misstankar att Jill varit kock i ett tidigare liv, bekräftas. 


Det är en livlig trafik här på floden Maroni. Båtarna som används är s.k. piroger, långa, smala handsnickrade kanoter som målas i granna färger. På andra sidan floden ligger Surinam och mellan städerna Albina och St Laurent pågår ett intensivt utbyte av varor och människor. 
De som bor här är antingen kreoler, (av afrikanskt/franskt ursprung) indianer eller invandrare från t ex Kina, Haiti, Surinam och Brasilien. Några frusna fransmän från Europa har också slagit ner sina bopålar här. Arbetslösheten ligger på mellan 20 och 30% och nativiteten är god:) Det kryllar av barn! Ajeanna berättar att tonårsföräldrar är väldigt vanliga här. Man skaffar helt enkelt barn för att försörja sig på det skyhöga barnbidraget! (Och så mycket annat verkar inte finnas att göra..?) Själv var hon 18 när hon fick sitt första, men hon känner många mammor i 14-årsåldern! Landet och människorna verkar väldigt välmående - förmodligen tack vare generösa franska bidrag!!


Vi befinner oss alltså nu i Franska Guyana, den enda kvarvarande europeiska kolonin i Sydamerika. För europeer är landet kanske mest känt för dess tråkiga historia som straffkoloni. På 1880-talet började man skeppa över fångar hit, både till fastlandet och till den ökända "Île du Diable". Vilket fruktansvärt öde som mötte de, i flera fall oskyldigt dömda fångarna! Vi ankrade vid îles du Salut, som den lilla ögruppen heter, några dagar på vägen hit. Idag är öarna helt översållade av kokospalmer, men på den tiden fanns inte mycket växtlighet på ön. Ruiner av fängelsebyggnaderna tittar fram genom den täta djungeln som nu verkar sluka allt. Ett litet museum berättar om livet på ön, där bl.a. den franske officeren Dreyfus, oskyldigt dömd för spionage, och straffången Papillon satt. Många dog där. Även fångvaktarna. Försökte man fly blev man hajmat eller drunknade i de starka strömmarna. Öarna är verkligen otillgängliga. Men vackra!! Och djurlivet är fantastiskt! Här finns bl a apor, tropiska fåglar och ett gulligt litet djur som ser ut som en korsning mellan ekorre och gris. De är ganska orädda och enligt ryktet väldigt goda. Men vi avstår gärna denna delikatess och lever på kokosnötter i stället. Och Eksjös Tarzan bjuder på nyskördat palmhjärta som jag äter för första gången! 
När värmen blev outhärdlig jollade vi iland på ön med våra hängmattor och hängde oss i några kokospalmer på en förtjusande liten strand vid kyrkogården, utom räckhåll för råttorna som kilade fram och tillbaka i sanden bland kokosnötterna. Jag bestämde mig för att gilla läget och acceptera dem eftersom de var exotiska. (Allt som befinner sig utanför Europa är exotiskt för mig:))


Här finns ett rymdcentrum också, som ni säkert vet, och jag spanar outtröttligt åt det hållet, beredd med kameran. Man kan faktiskt få se uppskjutningen av ett rymdskepp med lite tur. 

Vi har inga sjökort över floden, men har lagt in way points och vägen in är markerad med bojar. Det är lite knepigt för tidvattenströmmen är väldigt stark så det gäller att förflytta sig när vattnet stiger, ifall man råkar gå på grund, vilket egentligen bara kan hända om det är jag som styr och glömmer bort att fixera bojar med blicken och tittar efter rymdfarkoster i stället.
En djungelvandring i Amazonas' regnskog är ju ett måste när man är här, så en dag tog vi oss uppför floden en bit och med hjälp av en undermålig karta och en hjälpsam vägvisare hittade vi till slut en stig som vi kunde följa. Vi gick över en mil i 35-gradig värme och njöt av skuggan, stillheten och alla olika träd och växter. Tyvärr stötte vi inte på vare sig panter, jaguar eller anakonda. Djurlivet bestod av fågelläten, mosquitos och bitande flygmyror!


Någon gång, när min förlupne kapten återvänder till skutan och våra vänner är ok, fortsätter vi mot Karibien. Men först ska vi utforska Surinam, tänkte vi. Paramaribo ska vara fint:) Vi har inte bråttom. I mitten av december ska vi vara på Tobago och sjösätta ny besättningsmedlem! Det är Timjan som ska västindiensegla med oss några veckor:)

Au revoir!

Kokoscouscous eller "man tager vad man haver":

2 portioner couscous
1 hackad lök
2 skivade vitlökar
1 aubergine i skivor
1 banan i skivor
1 pkt bacon, strimlad
2 dl kokosmjölk
Finhackad chili
Curry
Oliv- och lite sesamolja

Börja med att steka bacon, ta ur baconet men låt fettet vara kvar i pannan. Fyll på med lite olja och stek sedan aubergine så den blir brynt. Sen i med resten. Sist bananen och kokosmjölken.
Blanda med couscous (som blir godast om man kokar den med en kycklingbuljongtärning).

PS. Det tog oss 15 dygn att segla till Fr Guyana från Salvador, Brasilien. Här följer en kort sammanfattning:
Först gick det fort, jag var någorlunda sjösjuk, vi såg hoppande valar och hade sällskap av delfiner, vilket jag var för groggy att uppskatta.
Sedan gick det mindre fort, jag var pigg som en mört och ingenting särskilt av intresse inträffade! 
Tack gode Gud för ljudböcker och W Mobergs utdragna utvandrarepos!