lördag 25 februari 2012

Atlantic crossing à la Runaway


Caipirinha:
1 Lime
1 msk socker
is
Cachasa

Skär lime i klyftor och lägg tillsammans med socker i ett glas. Pressa/krossa och blanda med krossad is. Fyll på med Cachasa. (sockerrörssprit. Nästan rom)
För att förhindra c-vitaminbrist bör man dricka minst en Caipirinha om dagen när man är i Brasilien.
(Här börjar förresten alla goda ting (med vissa undantag... samba t ex) på C; Caipirinha, cerveja, Cachasa, calor, capoeira och CARNAVAL!!)
Men för att komma hit med båt behöver man göra en liten resa över Atlanten och det är mest den detta inlägg handlar om. Vi lämnade Senegal i sista minuten. Vårt intrång i Jola-rebellernas hemliga trädgårdar tycks ha utlöst våldsamma kravaller, sammandrabbningar och diverse oroligheter. Och valutgången gjorde väl sitt till för att spä på missnöjet...


The Atlantic crossing
Lite stolt är jag allt. 19 dygn på öppet hav. Inga båtar, inget land, bara hav, hav och en himmel som sällan bjöd på några överraskningar. (Utom att stjärnbilderna bytte plats hela tiden. Mycket irriterande när man försöker lära sig.)
Jag klarade det! Inga nervsammanbrott, inga panikattacker, inga tendenser till klaustrofobi. Inget myteri. Endast ett par obetydliga blåmärken den här gången. Jag har inte orsakat några katastrofer som tappat utrustning överbord, navigerat fel under mina pass, skickat bommen i huvudet på Stefan eller orsakat brand när jag lagat mat.*
Min största fadäs var när det visade sig att jag hade glömt hur man gör en pålstek. Då var det nära att Stefan slängde mig överbord. OBS! Pålstek är en knop, ingen maträtt. Hade det varit mat hade jag inte glömt hur man gör.*

Det här med att korsa Atlanten i en liten segelbåt är något jag verkligen rekommenderar! Ingen jet-lag, inget fusk och när man äntligen kommer fram till paradiset har man sannerligen förtjänat det!! Man är mörbultad och sliten efter att ha varit igång 24 timmar om dygnet i nästan tre veckor. Vi sover aldrig mer än tre timmar i sträck. Dygnet delas upp i tretimmarspass. Mina nattpass är 23-02 och 05-08. Det betyder att jag får alla solupp- och nedgångar. En eftergift från Stefan som reducerar hans dåliga samvete något när han väcker mig till mitt första pass. Mitt humör brukar inte vara på topp just då... en gång missade min raka höger Stefans näsa med några centimeter.*

Överresan är ett enda långt, oavbrutet styrketräningspass. Kroppen kompenserar båtens rörelser även när man sover. Trots att sjökojen är smal och har höga kanter rullar man i sidled. Och övrig vaken tid måste man hålla i sig hela tiden. Man har alltid bara en hand att använda när man lagar mat, klär på sig, går på toa osv. Den andra håller krampaktigt i ett grabbräcke.
Toan är inte att leka med. Man kissar och spolar samtidigt för att undvika blöta överraskningar nerifrån. Då får man i stället plötsligt toalocket i ryggen med en smäll...
Man kan naturligtvis inte ställa ifrån sig något, t ex kaffemuggen när man ska hälla i kaffe. Då får man spänna fast sig, ta bort korken ur termosen, hålla muggen i ena handen och... båten kränger och man misssar muggen med en decimeter. Prövningen når sin kulmen när man väl har lyckats fixa lite kaffe, sätta sig i sittbrunnen, lyfter muggen till munnen och får allt i näsan eller knät.
Det är bara att bita ihop. Det hjälper att vara utrustad med starkt psyke, oändligt tålamod, sinne för balans och proportioner.

Annars händer det inte mycket. Flygfiskar landar ibland (av misstag) på däck. De flesta lyckas sprattla tillbaka ner i vattnet. En och annan blir kvar men de räcker inte ens till förrätt så vi kastar i dem igen.
Vi börjar bli ganska sugna på lite omväxling till den ensidiga kosten bestående av pasta med corned beef* och äntligen blir förutsättningarna för fiske lite bättre så vi satsar allt på ett drag och lockar listigt med smaskig gummibläckfisk. Det får vi äta upp. En gigantisk guldmakrill, som med ålderns rätt borde veta bättre, svalde betet och bjöd oss på en underhållande och utdragen kamp när vi skulle dra in den till båten. Vi gjorde 4-5 knop och hade inte tid att reva... Till slut lyckades vi få besten ombord och middagen var räddad. Men efter fyra dagar med träig guldmakrill på tallriken hade jag fått nog. Jag vägrade fiska mer.


När man passerar ekvatorn med båt första gången säger sjöreglerna att man måste döpas av Kung Neptun, eller "sota för linjen". Det finns olika ritualer att välja på. Jag avböjde bestämt att bli doppad i tjära och rullad i fjädrar. Hade inte heller lust att få en kroppsmålning i choklad. Till slut gick Stefan med på att skåla med mig i ett glas brandy och skyfallet som följde blev perfekt som dopvatten.

Temperaturen ökar i samma takt som Runaway fräser fram på vågorna. När vi passerar ekvatorn har vi +32 i skuggan och i båten. Vattnet är också varmt men vi kan förstås inte bada. Det går för fort och vi har inte råd att förlora någon ur besättningen. Vi tvättar oss genom att hälla hinkar med havsvatten över oss och sköljer med sötvatten. Vi snålar med vattnet. Tankarna rymmer sammanlagt 270 liter och vi har ytterligare 30 i dunkar.

När vi slutligen siktar land är det mer ett konstaterande än den där jublande euforiska känslan jag förväntade mig. Några trevande sambatakter i sittbrunnen bara. Vi är ju i Brasilien för tusan. Samban sitter inte riktigt där den ska, men som tur är kommer vi lagom till en av världens största karnevaler - i Salvador - och efter några dagar och lika många liter cerveja börjar den flytta ner från huvudet till rumpan. (Samban alltså.)
Jag tycker själv det går riktigt bra för mig men Stefan står nog för den största överraskningen när han plötsligt bjuder upp och vi dansar kullerstenssamba som om vi aldrig gjort annat:))
Nu pustar vi ut i den lilla idyllen Itaparica. Sitter i skuggan och tar det lugnt, frossar i mango, badar och umgås på engelska, tyska, spanska, portugisiska, danska och svenska med vänner från världens alla hörn.

Ciao, ciao!




*Vi ställer in vindrodret på rätt kurs. Men om vinden vrider eller ökar/minskar måste vi justera vindflöjeln. Och så var det det där med lovgirigheten. Båtar tenderar att vilja styra upp mot vinden. Detta märks särskilt vid frisk halvvind. Därför kompenserar man detta med inställningen på vindrodret. (Knepigt. Allt man gör med vindrodret gör man tvärtom, liksom. Från mitt håll, alltså;))

*Pålstek, dubbelt halvslag, dubbelt halvslag om egen part, råbandsknop, stoppåtta, skotstek är de vanligaste viktiga knoparna varje seglare måste kunna.  Annars riskerar man kölhalning. Och den kunskapen klarar man sig utan!

*Nej, vi ankrar inte på nätterna som någon trodde. Det är 4-5 km till botten och så lång ankarkätting har vi inte. Men man måste förstås kolla så man inte krockar med ett uppdykande fartyg. Därför turas vi om att vakta. Ensamseglare brukar ställa väckarklockan på ringning var 20:e minut.

*Spagetti med corned beefsås:
1 lök
4 vitlöksklyftor
1 burk krossade tomater
1 burk corned beef
Lite pimenta, mycket chilipeppar, en hel del curry, vitpeppar, en näve oregano, buljongtärning, soja. Smaksätt med salt.
Fräs lök och corned beef. Tillsätt resten och låt koka en stund. Skölj ner med spagetti.
Dag 2: Häll ner en burk bönor i resterna. Vips! så har du en ny variant på chili con carne:)