måndag 8 oktober 2012

Söderut

 
 
Vill du se fler bilder? Klicka här...Ilha Grande
 
Åter i båten. Tänkte först skriva "åter på väg" men så är det ju inte. Livet är en ständigt pågående färd, alltid är man på väg någonstans, och som jag har rest denna sommar...! Kors och tvärs mellan världsdelar, städer och byar, över latituder och longituder, i bil, båt, buss, flyg, på cykel och till fots. Och om jag räknar restid så är det bra mycket längre mellan Eksjö och Ingatorp i Johnssons Pegeot än med Airbus 330 mellan Rio och Stockholm.

Resan till Sverige började i Angra dos Reis. Stefan, som skulle vara kvar i Brasilien, följde mig till bussen. Förklädd. Orakad, med en svart luva nerdragen i pannan, slitna, lappade kläder, sjöstövlar och en machete innanför jackan skulle han föreställa en fattig och folkilsken brasiliansk fiskargubbe. För mig räckte det med en stor, blommig regnponcho som effektivt dolde mitt bagage som jag fördelat på mage och rygg, och Graningekängor. Med mitt hårtrassel som fått lite extra misshandel på morgonen, såg jag ut som en groteskt fet, åldrig hippie. Så är man street smart i Brasilien när man ska gå en kilometer oantastad med bagage genom skumma kvarter klockan fyra på morgonen.
Vi passerade några barer och dansställen och den effekt vår osannolika uppenbarelse hade på lättklädda, halvnyktra tonåringar var obetalbar. Jag kunde omöjligt hålla mig för skratt när jag såg deras chockade miner när den ena efter den andra vände sig om och stirrade på mig och min originella eskort som med bister och målmedveten min marscherade fram i ett tempo som vida överträffar en brasilianares föreställning om maxfart. Och i återskenet från blinkande discoljus i den svarta men vänliga brasilianska natten, lyste den vita texten på den svarta mössan;
"Lasses KRANBIL, Eksjö".

Och drygt ett drygt dygn senare befann jag mig i kära gamla Sverige igen. 15 kg lättare. Tillbaka i den ekologiska mellanmjölkens land, +4 och snöblandat regn i juni. (Jodå, Anders, jag svär på att jag såg några flingor i skurarna genom ditt fönster i Gävle.)
Det var saknaden efter barnen. Jag var tvungen att resa hem en sväng för att träffa dem och jag hade tur - alla tre befann sig i Sverige och två av dem på armslängds avstånd.
Sommaren gick fort. Jag bodde i min sommarstuga, jobbade, njöt av vänner och familj, jagade möss, mygg och vildsvin. En ihållande brasa brann i kaminen för att stänga den svenska sommarkylan ute. Och jag fick nya insikter. Som; vilken underbar familj och vilka fantastiska vänner jag har. Ni som har lånat ut era bilar, sängar, datorer, hem och borrmaskiner. Ni som skänkt mig kläder, grejor och kärlek, skjutsat mig hit och dit... TACK! Vad hade jag gjort utan er?

Men den skandinaviska sommaren är kort, alldeles för kort. Och för att hålla drömmen om den eviga sommaren vid liv ett tag till, reste jag alltså tillbaka till Sydamerika för att påbörja min fjärde sommarsäsong i en följd!!
Först till de bruna bönornas land och vårt älskade Ilha Grande som nästan känns som ett andra hem. Tillbaka till goda vänner, djungeln, vrålaporna, dofterna av kokos och hundbajs. Vi badar, paddlar, vandrar omkring i regnskogen och plockar bananer. På kvällarna sitter vi alldeles tysta och lyssnar på havets läckerheter som för ett herrans liv. Genom skrovet förstärks alla ljud och vi hör delfiners karakteristiska läten då de kommunicerar. Fiskar och skaldjur låter också. Det knastrar, svirrar, tickar, knackar och sjunger runt båten. Från land vrålar aporna och grodor spelar pingpong.

(Alla yahtisar är förstås inte kvar. Juan och Jane har seglat till Västindien. Ann och Udo är i Uruguay, Trees och Jan i Buenos Aires. Några kommer vi att träffa igen, andra inte. Sorgligt. Men när jag lämnade "ön" för ett par månader sedan fick jag ett oförglömligt avsked. Juan blåste i mistluren så hela "flottan" vaknade. Klockan var sex på morgonen när vi avseglade mot Angra och alla kravlade yrvakna ut på däck, insåg snart vad oljudet handlade om och började vinka, ackompanjerade av det ihållande tutandet. Jag kände mig som Pippi på sju haven.)

Våra brasilianska vänner Louis och Marli (Louis är en Sea Shepherd till vardags) är dock kvar. De lär oss laga Feijao på svarta bönor och bjuder oss på harpunerad Groupie. Vi bjuder på rökt älg med kantarellsås:) Båten är nyfernissad och redo för fortsättningen. På hårddisken vi fick av Pelle finns 500 Gb film...
Jag får en släng av en svårartad Hemlängtan. Blir plötsligt sugen på ostbågar! (?) Och sur för att jag inte åt fler när jag var hemma.

Men det är dumt att hänga läpp när man är mitt i livet i en liten segelbåt någonstans i en oändlig, blå ocean...
Så vår resa fortsätter. Våra tillåtna sex månader i Brasilien är förbrukade. I Argentina och Uruguay finns tango, vin, värme, floder att utforska och kärt julbesök. Och ett språk som jag förhoppningsvis begriper. Men efter ett halvår är vi välkomna tillbaka så då kanske vi styr kosan och Runaway norrut igen.
                                                              
Och jag som längtar och tvivlar, tänker på orden jag fick av dig, Ola. De tröstar och jag hoppas att det ändå finns någon mening på något sätt, med det jag gör;

"Det är sant Birgitta, du har aktivt skapat din egen frihet. Sänkt bojorna i oceanerna. Rest seglen i ditt eget hjärta. Låtit det blåsa. Respekt!"

Hasta luego,
Bia

FEIJAO
3 dl svarta eller bruna bönor
I buljongtärning
6 dl vatten
I lök
I vitlöksklyfta
2 korvar av något slag, starka, rökta
Lite salt, peppar... gärna piri piri för lite "sting"
Blötlägg bönorna över natten. Häll ut vattnet. Fräs lök och vitlök i tryckkokaren. Lägg i buljongen (tärningen upplöst i vatten), bönor och kryddor. Koka under tryck ca 40 minuter. Släpp på trycket och lägg i den tärnade korven. Tryckkoka i ytterligare fem minuter.

Förhoppningsvis ska detta ha fått samma konsistens som "svenska bruna bönor" men smaken - en annan helt enkelt. Gott. Det här är Brasiliens nationalrätt. Recepten varierar förstås men den serveras alltid till ris. Sist strör man Farofa (riven, rostad Manioka (Cassava) över.
Och ni som tyvärr saknar tryckkokare. Skaffa genast en. Eller koka alltihop dubbelt så länge.

PS. Vi har ändrat lite i bloggen. Sea smart är samma som street smart fast till sjöss. Av det skälet får ni numera maila oss om ni vill ha vår "callsign" och följa vår resa på shiptrak. Så slipper vi skylta med vår färd till kreti och pleti. Se länk här till höger. DS.
 



 

Vill du se fler bilder? Klicka här...Ilha Grande
Här finns mer: Brasilien

Förresten! Ni vet väl att ni kan titta i alla våra album via en av länkarna, vilken som helst? När ni kommit till Picasa, klicka på "Birgitta Eeks galleri" så voila! Där är alltihop:)

3 kommentarer:

  1. Åh vad kul det var att träffa dig här hemma !! Önskar er båda en fortsatt härlig resa !! Kram <3

    SvaraRadera
  2. Hei
    Det var lenge siden sist.Jeg trodde du hadde avsluttet bloggen og jeg skulle til å slette snarveien til bloggen på skrivebordet mitt, da jeg så det nye innlegget ditt. Håper alt står bra til med dere begge to.
    Jeg ble sittende i to måneder å vente på wire i Rio, deretter seilte jeg ned til PT Williams og videre til Punta Arenas. Her måtte båten på land p.g.a motorproblemer og her har jeg nå vært i to laaaange måneder.(Jeg anbefaler virkelig ikke noen å få motorproblemer her nede:-)) Jeg seiler videre nordover mot Valdivia om ikke alt for lenge håper jeg, for deretter å seile ut i stillehavet. Motoren er reparert og jeg venter bare på en IRIDIUM telefon jeg har bestilt, slik at jeg kan laste ned UGrib filer med værmeldinger.Du kan lese om turen her http://langturmedsnorreviking.blogspot.com/ om du ikke lengre har blogg adressen min.
    Det var morsomt å høre fra dere igjen
    Hilsen
    Stig A. Ørsnes (The Norwegian Wiking:-)
    E.mail:saorsnes@gmail.com

    SvaraRadera
  3. Awesome Blog. I enjoyed reading your posts. This is truly a great read for me. I have bookmarked it and I am looking forward to reading new articles. Keep up the good work!

    SvaraRadera