På flykt i Afrika

Bilder... klicka här

Pschhht! Pschhht! Ljudet av två burköl som öppnas är det enda som hörs från Runaway när vi glider in i Rio Casamance. Det är Stefan och jag som firar att vi klarat det kluriga inloppet som är en av anledningarna till att det är så få seglare i den här delen av västafrika. Förutom att de grunda vattnen är svårnavigerade (det finns inga fullständiga sjökort) verkar det oroliga politiska läget i södra Senegal avskräckande på besökare.*
Detta tycker vi förstås är toppen. Ingen turistindustri att tala om, autentiska miljöer och naturliga människor, gott om plats och möjligheter att utforska det här paradiset! Vi kommer från Dakar via Sine Saloum där vi firat jul och nyår.*
Tyvärr behärskar ingen av oss franska, jola eller wolof, men som tur är består Senegal inte enbart av vatten och mangrove, utan även av sand. Så när man kört fast sätter man sig bara ner och ritar och voila! så löser vi åtminstone de små världsproblemen.

The Runaway
Senegal och främst Casamance är nog höjdpunkten hittills på vår resa. Visserligen är naturen annorlunda och fin och djuren (främst fåglarna) otroligt vackra och exotiska men det är ändå människorna som "gör" Senegal! Ingenstans har vi fått ett så fantastiskt mottagande som här. Senegaleserna är helt otroligt varma, vänliga, rättframma, intresserade och generösa. Många lever ett extremt primitivt liv som vi knappt kan föreställa oss. Lerhus eller enkla hyddor med jordgolv och tak av palmblad är vanliga. Ingen el. Maten lagas utomhus över öppen eld och består av fisk med ris morgon, middag, kväll. Eftersom grönsaker och frukt är en bristvara och det oftast inte finns affärer har vi övergått till samma kostvanor. Det lyxiga atlantmatförrådet vi skaffade i Las Palmas är för länge sedan uppätet:)*
Ljuden och dofterna är omvälvande. Fåglar som sjunger och låter, sjakaler som ylar på kvällarna, människor som sjunger rytmiskt när de arbetar, kacklande höns och bökande vildsvin (bush pigs). Och i bakgrunden ett ständigt återkommande djembetrummande...
Och så färgerna! Fåglarna, båtarna och kläderna skimrar i regnbågens alla färger och solen och månen är gulare här än på andra ställen pga den fina ökensanden som täcker himlen.

Seglingen är underbar och spännande, navigeringen knivig. Eftersom sjökort saknas, följer vi delvis spår av andra seglare som vi lagt in i sjökortsprogrammet och seglar med tidvattnet som klocka. Vid grunda partier seglar vi med stigande tidvatten så vi lätt kommer loss om vi går på grund. Allt, inkl. båten täcks ideligen av röd sand och det knastrar mellan tänderna när vi äter.

I Ouniomouneye, i en flodkrök ligger ett litet samhälle som heter Niomoun, (new moon). En av byns äldsta har precis dött och vi kommer mitt i en pågående ceremoni för den döda kvinnan. Hyllningen varar i flera dagar och vi får vara med. Av respekt för de anhöriga avhåller jag mig från att delta i dansen, trots att rytmen från djembetrummorna, musiken och sången gör det svårt att sitta still.
Hit kan man bara ta sig med båt. Byn ligger alltså ganska isolerat och  de är inte så vana vid besökare. Byborna tar emot med stora famnen. Trots att vi inte kan växla många ord med varandra, känns det som om vi genast är bästa vänner. Några flickor vill komma och hälsa på oss i båten och det får de förstås mer än gärna. Vi bjuder på saft och kex och jag visar dem kort på barnen. De blir begeistrade i Timjan och den yngsta flickan ger fotot en puss:) Sedan vill de bli fotograferade. Och inte bara de... Porträttbilderna i albumet får tala för sig...
Stora odlingar omger byn och vi förstår att det är invånarnas huvudsakliga levebröd. Vi tycker att det ser ut som ris men när vi frågar några flickor svarar de "selleri!"
Vi tycker det låter lite märkligt men lite senare får det sin förklaring. En kvinna i byn kan lite engelska och hon börjar gapskratta när vi frågar. Det ÄR ris förstås! "C'est le ris" på franska... När vi går därifrån hör vi hur hon berättar för de andra om missförståndet och deras skrattsalvor följer oss på vägen.

Efter Niomoun bestämmer vi oss för att följa ett tips som visar sig bli  ödesdigert! Det finns en förgrening av Casamance som sträcker sig långt in i obebyggt, obefolkat och orört område som ska vara helt outstanding. Vita stränder, klart vatten, formidabelt djurliv... Efter en lång dags segling genom snirklande floder under gassande sol med mängder av pelikaner, flamingos, fiskgjusar, delfiner som sällskap kommer vi fram till en oerhört vacker plats. Man kommer inte längre, floden rinner ut i havet men en sandbank gör att inga båtar kan komma in och ut den vägen. Det här är verkligen öde, vi ser bara några fiskare en bit bort och vi bestämmer oss för att försöka köpa lite fisk nästa dag. Vi sover gott och förväntansfullt. Här vill vi stanna ett tag och bara glömma att vi lever på 2000-talet. När vi vaknat börjar vi med att utforska omgivningen. Vi går längs med den vita, palmklädda stranden och följer en liten stig in i bushen. Den blir snart större och ett helt nätverk med nedtrampade stigar breder ut sig. Konstigt med tanke på att detta är obebodd vildmark... Nejdå. Plötsligt ser vi människor i febril aktivitet, en hel by med familjer och ett stort odlingslandskap breder ut sig framför oss. Vi hälsar på de lite avvaktande byborna och tar kort på de välskötta trädgårdarna och grönskande fälten. Då ser vi. Detta är INTE SELLERI!
Har ni läst/sett "The beach"? Då förstår ni. Vi tvärvänder och går raskt tillbaka. När vi sitter och väntar på fiskaren som är på väg in med fångsten, dyker en man upp ur bushen. Efter en stunds obligatoriskt utbytande av artighetfraser nämner han plötsligt frågande "marijuana"? Vi låtsas tro att han skämtar och så skrattar vi alla tre. Vi köper fisk och får sällskap av honom till jollen. Han konstaterar båtens namn och vi skiljs åt.
Sakta men säkert inser vi vårt taskiga läge. Vi har klampat rakt in i en omfattande verksamhet som uppenbarligen försörjer en hel gömd by, och vem vet? Kanske också en och annan liten rebell? Vad händer när de börjar oroa sig för att vi avslöjar deras hemlighet?

Ärligt talat. Vi blir skitskraja. Det bästa vi kan göra är att försöka fly därifrån så fort som möjligt, innan de har pratat ihop sig och sammanfattat vårt klavertramp. Det är bara ett problem. Eller två. Eller många. Motström. Vi har en segelbåt och de har tillgång till motorbåt. Och mobiltelefoner. Vi kan ingen franska. De hittar lika bra som fiskarna i vattnet och hur lätt är det att gömma en segelbåt i ett mangrovedelta? Landskapet är låglänt och vår mast är 15 m.
Vi har dock noterat att motorn krånglar på piroguen. Det sista vi ser när Runaway får göra skäl för sitt namn och vi fräser därifrån i 2 knop (!), är att de försöker laga den och vi hoppas förstås att de inte ska lyckas. Det är 35 grader varmt, inte en vindpust. Stefan styr och jag spanar i kikaren. Bara vi inte går på grund nu... Stämningen är tryckt, minst sagt. Plötsligt dyker en plastbåt med racermotor fram bakom en flodkrök. Två män står i båten som ligger still och väntar. På oss? Bakhåll? Jag gömmer mig i båten och Kapten styr sammanbitet vidare. Vi passerar. De fortsätter fiska... Puh!
När det börjar skymma hittar vi en biflod som sticker iväg och kröker sig lämpligt. Vi ökar farten och smiter in. Vi släpper ankaret precis när solen går ner och mörkret och tystnaden omsluter oss. Vi sitter på helspänn. Äter lite fisk och ris i totalt mörker och lyssnar efter motor-eller paddelljud. Vi är förstås vakna hela natten. Vaktar nervöst och när solen går upp styr vi ut igen och fortsätter vår sorti, mot "trygga" Elinkine, där det finns polis och militär. På eftermiddagen är vi framme och spänningen börjar släppa. Efter en grogg och lite fisk och ris bestämmer vi oss för att försöka få tag i lök, potatis, ägg och ris här och sedan lämna Casamance för den här gången.

Nu blir det alltså Atlantkrossning mot Brasilien. Men jag är inte orolig längre. Efter den här upplevelsen, som jag kommer att bevara i minnet som "flykten från Yola-rebellerna" är ju några veckors segling på öppet hav en baggis. Hoppas jag.

Vi hörs igen, från andra sidan!
(Hur blåmärken uppstår på vissa och inte på andra, vad lovgirighet är och alla andra sjörövarhistorier jag utlovat får vänta tills dess.)

Bia. Stefan hälsar.

*Senegal blev självständigt 1960 efter en rad europeiska kolonisatörer. Fransmännen var sist ut. Officiella språk: wolof (i norr), jola (i söder) och franska.
I Casamance-regionen bor huvudsakligen Jola's, ett stolt folkslag med starka traditioner som inte tar så lätt på att bli styrda av den Wolof-dominerade regeringen i Dakar. En separatiströrelse har vuxit fram ur missnöjet och sedan många år förekommer sammandrabbningar mellan rebellerna och regeringsstyrkor. 1995 försvann fyra franska turister. De har inte återfunnits. Efter den händelsen ströp man i princip all turism till regionen.

*Julafton tillbringade vi i Dakar, som var första anhalten i Senegal. Här fixade vi turistvisum och använde tiden till att vänja oss vid den annorlunda miljön samt samla och kopiera "tracks" som skulle underlätta navigeringen i de västafrikanska farvattnen. Dakar blev en smärre kulturchock efter Kanarieöarna. Dessutom dammigt, skitigt, stinkande och superhärligt! Ett dignande julbord (se bildbevis) avnjöts och dagen avslutades med bästa julklappen! Jag fick skypa med de tre musketörerna som alla befann sig i Barcelona! Fritjof, Ludvig och Timjan; tack!!!
Nyårsafton: I Sine Saloum ankrade vi vid en vit, lång strand utanför en camp (litet hotell à la africa) och den lokala "pirogue-hållplatsen".
På nyårsafton korkade vi upp en flaska champagne till nyårsmiddagen (potatisgratäng med picnicbog) och strax innan tolvslaget jollade vi in till campen och drack varsin öl i baren. Tolvslaget flög till väders i ett tjusigt fyrverkeri och vi stötte ihop med en svensk familj som bjöd oss på drinkar. Trevligt, men vi blev tvungna att skjuta upp den planerade avresan till Casamance på Nyårsdagen pga huvudvärk. (Min.)

*Islas Canarias är det vanligaste avstampet innan man seglar över Atlanten mot Västindien eller Sydamerika. I Las Palmas finns ALLT! Här bunkrar man, fixar med båten, mekar och utbyter erfarenheter, tips och råd med varandra. Och UMGÅS! Många kära återseenden av vänner man träffat på resan och nya bekantskaper. Har man svensk hemlängtan kan man äta ärtsoppa på torsdagar på den kubanska restaurangen i norra änden av strandpromenaden. Tysk hemlängtan stillas med hjälp av Bratwurst mit Kartoffelsalat. Den sista sprutan i trippelvaccineringen intas på vårdcentralen och man unnar sig. Vin och bakverk. Atlantic crossing kan bli en bantningskur med lite otur.

Längst i norr, utanför Lanzarote ligger den lilla ön Graciosa. Till skillnad från övriga kanarieöar är denna relativt oexploaterad. Den är delvis ett naturreservat och har klart, fint vatten och attraktiva stränder för surfare som kommer hit med båt från Lanzarote. Här ankrade vi och stannade i två veckor. Dels för att det var fint förstås, men också för att vi ville vänta ut ARC-rallyt (googla om ni vill) från Las Palmas för bättre ankarplats där. Fritjof kom och hälsade på och vi hade några riktigt fina, slappa dagar:) Och "happy hour" blev precis så happy som man föreställer sig tillsammans med Imbi, Karsten, Einar och Liisa;))