fredag 1 februari 2013

Rio de la Plata

 



Fler bilder! Klicka här...

Ilha Grande - La Paloma

Vi fick en riktigt fin segling till Uruguay. Visserligen fick vi vänta länge på den stabila vinden vi ville ha, men till slut kom vi i alla fall iväg. Vår sista anhalt i Brasilien blev Porto Belo, en väldigt trevlig liten ort med bra och skyddade ankarplatser. Spätzle, Ochsenschwanzsuppe och nya vänner med tyska förmödrar och -fäder underhöll oss här i några veckor medan vi väntade ut opassande kallfronter och en ovanligt ihärdig förkylning.
Till La Paloma fick vi sällskap av Illawong, "gamla" vänner som vi stötte på oförhappandes i Porto Belo. Trevligt ibland att ha någon som man kan snacka med på VHF om väder och vind medan man seglar. Och tipsa om sevärdheter;
Vi ser albatrosser och valar och i Runaway's kölvatten simmar en skimrande guldmakrill. Och på natten när vi låg bi utanför La Paloma fick jag spökbesök! Stefan låg och sov och jag hade vaktpasset. Plötsligt såg jag en stor självlysande kropp som svävade fram under vattnet runt båten. Den rörde sig smidigt och snabbt och verkade ha bestämt sig för att leka kurragömma med mig en stund. Ibland "försvann" den men då hörde jag den istället andas, och jag förstod att den hade kommit upp till ytan. Den spökande varelsen var ett sjölejon! Och att den var självlysande beror förstås på marelden som den rörde vid och fick att lysa så länge den simmade under vattnet. När den stannade upp och hämtade luft vid ytan "slocknade" marelden och i den svarta natten blev den osynlig för mig. Obeskrivligt fascinerande!

Libertad o Muerte!

Uruguays valspråk är dramatiskt och talande. Här har vi ett folk som har fått utstå mycket. Så sent som på 1980-talet styrdes landet av en grym och brutal militärdiktatur som torterade och mördade tusentals politiska fångar.
1985 blev Uruguay åter demokratiskt och styrs idag av en bred vänsterkoalition, där bl.a. den tidigare gerillarörelsen Tupamaros ingår. José Artigas, som ledde landets självständighetskrig under 1800-talets början, är landets nationalhjälte och inget samhälle är för litet för en plaza eller avenida "Artigas"...

Världens trevligaste land har också väldens bästa president, enligt många. På två år har Mujica infört fria aborter och legaliserat marijuana. (Hans popularitet har dock minskat något på senare tid. Katolska kyrkan har fortfarande en del att säga till om och uppskattar vare sig det ena eller andra.) Det är inte enbart hans lyckade försök att eliminera problemen med droghandeln som gjort honom så populär. Det är framförallt det här:  Mujicas berömda tal i Rio
Barbaro!

Den uruguayanska biffen är världsberömd och en av landets viktigaste exportvara.
Mate (té) är nationaldrycken i Uruguay (och Argentina). Överallt ser man människor bära omkring på en termos klämd i ena armhålan. I handen håller man muggen med Mate som man dricker med ett sugrör. Ser opraktiskt och en smula riskabelt ut men detta är en traditionell, rituell dryckesvana från förkolonial tid och är antagligen väl värd omaket. (Idag mötte jag en man, utan hjälm förstås, på motorcykel med muggen i handen, termosen i ena armhålan och en bebis i rosa spets i den andra. Det var han som körde.) är man intresserad av gamla bilar är Uruguay ett eldorado. Här rullar original från 30-, 40- och 50-talen.

I Juan Lacaze är fackföreningsrörelsen stor och stark. Och här råder rena rama Sverigefebern. Förskolan heter "Olof Palme"!
På 70- och 80-talen flydde många från militärjuntans Uruguay och fick politisk asyl i Sverige. Juan Lacaze var särskilt utsatt pga fackets och vänsterns starka fäste här. Vi solar oss stolta i glansen av fornstora dar...
Det är här vi får vår första riktiga introduktion i Uruguayansk kultur:
Det räcker med EN puss på kinden. Men den är obligatorisk.
Beef is King. Till en lyckad parrilla behövs bara kött, bröd, whisky, vin och vänner.*
Barbaro! Funkar i Argentina också. När nånting är väldigt, väldigt bra.
Adios! Man sätter sitt Buenos Dias i halsen när man möter någon på gatan som glatt hälsar med ett käckt "Adios!" Men det är helt i sin ordning. Sammanfattar goddag och adjö och trevligt att råkas.
Tortas fritas! Bröd som kokas i olja. Gatumat som påminner om langos. Beroendeframkallande och ger en eftersmak av dåligt samvete och frityrolja.

Seglingen i Uruguay är en aning mer komplicerad än vad vi är vana vid. Längs Atlantkusten och i Rio de la Plata går det inte att ankra var som helst. Man är hänvisad till hamnar (=hamnavgifter:() där man antingen får angöra boj eller brygga. På vissa ställen går det visserligen att ankra, men det kostar ibland också.
I varje hamn måste man anmäla sig till Prefecturan. Och Hidrografia. Pass, registreringspapper på båten, intyg från senaste hamn mm mm studeras, kopieras, stämplas och signeras. Dessutom måste man ange destination och ETA. (Vilket ju är lite svårt när man seglar eftersom man aldrig kan veta när man kommer fram.) Och när man seglar därifrån är det samma procedur fast tvärtom. Man måste alltid anropa alla hamnar som man passerar, även om man inte ska stanna där.
Om man inte kommer fram inom den tid man angett, kan Prefecturan börja "leta", dvs anropa på VHF och fråga var man är och varför. Och är man inte väldigt haj på spanska kan det bli mycket, mycket besvärligt:)
Självklart måste man också uppsöka både Migraciones och Aduana när man kommer till och lämnar landet. Men det är samma procedur som gäller överallt annars utanför Europa.

Puerto Sauce

Ur cellulosafabrikens skorsten bolmar en ihållande tjock rök med obeskrivlig odör. Dygnet runt hörs maskinernas dån och fabriksklockans visslande. Då och då flyger besättningen i luften av ett plötsligt, fruktansvärt tjut som får blodet att isa i ådrorna. Vi släpper allt vi har för händer, och pressar dem desperat mot öronen. Tryckutjämning i fabriken.
Det här är världens bästa hamn och här trivs vi så bra att vi stannar en månad;
När vi kommer till Puerto Sauce, eller Juan Lacaze som staden heter, har vi börjat inse att något är väldigt fel med mig. Hela jag är uppsvullen och varenda led i kroppen värker. Jag kan knappt röra mig alls och det gör otroligt ont.
Stefan hjälper mig iland på kajen. Segelsällskapet har wifi och jag ska försöka få lite internetkonsultation.
Det blir fullt pådrag. Rynkade pannor. Oroliga frågor. Hjälpande händer... En av yachtclubens medlemmar är läkare och någon tar upp sin mobil... Inom några minuter står doktorn framför mig och strax har han bokat tid åt mig hos både specialist och allmänläkare. Klockan är 22, det är söndag kväll och han ringer runt till kollegor i hela landet. Det här är början till några av de mest fantastiska och minnesvärda veckorna i mitt liv. De här människornas hjälpsamhet och generositet är gränslös. Jag får genast en självutnämnd privatchafför på heltid (Lennart, pensionerad, emigrerad sjökapten från Sverige med båt, och BIL) och blir skjutsad, oavsett om det rör sig om 200 m till läkarmottagningen i Juan Lacaze eller 15 mil till Montevideo. Och när inte Lennart finns till hands blir jag hämtad till mina konsultationer av Javier (den seglande doktorn) eller någon annan av "gubbarna" i hamnen. Varje gång jag tar fram plånboken skakar de avvärjande på huvudet. Jag får inte betala. Inte ens för medicinerna. Snart är diagnos fastställd och bekräftad. (Reaktiv artrit till följd av bacill á la Brasil.) Mediciner levereras personligen till Runaway's sittbrunn och varje dag måste jag rapportera till doktorn om mitt tillstånd och tillfrisknande. Jadå. Jag vet inte om det är all kärlek och omtanke eller hästkuren jag får, men visst blir jag bättre och bättre! En månad senare kan jag ta mig för egen maskin till affären och tillbaka och efter en sista parrilla med avskeds- och tacktal får vi doktorns tillåtelse att resa vidare.



Rio de la Plata

Vattnet här är grunt, lattebrunt och sött. Flodvatten alltså. Men helt ok att bada i. Däremot kan det vara lite svårseglat. Här gäller inga tidvattentabeller eftersom vindriktning och -styrka påverkar vattennivån. Vi behöver 1,80 m men eftersom adrenalinnivån stiger i samma takt som djupet minskar och vi gillar utmaningar, känner vi oss fram.
När vi checkat ut från Uruguay seglar vi in i Paraná-deltat norr om Buenos Aires. Deltat är... Barbaro!! De smala floderna och kanalerna är vackert inramade med träd som växer ända ner till vattnet. Öar med näckrosor flyter stilla med strömmen, en massa olika fågelarter sjunger, kvittrar och skränar (papegojorna låter inget vidare), syrsor spelar tango för dansande fiskar och när solen gått ner kommer... los mosquitos!! Vi flyr in i båten och täcker alla öppningar med myggnät. Efter en stunds lustfyllt myggmördande fördriver vi kvällen med film och popcorn:)
Ju närmare Buenos Aires vi kommer, desto mer kantas floderna av bebyggelse av varierande storlek och standard. Alla "hus" byggs på pålar för att klara översvämningar och erosion. På bryggorna sitter enkla handmålade skyltar med fantastiska namn; "Rey de Reyes", "Salud y Justicia", "Fue en Abril", "La alegria", "Isla Libertad", "Puerto Soñado"...
Det är så roligt att läsa, "Paso a Paso" t ex består av tre väggar och ett tak av korrugerad plåt. På bryggan framför "El Infierno" sitter en man och fiskar och vaktar leende sina badande ungar. Ser ut som rena rama himmelriket.
Rostiga skeppsvrak vid strandkanterna glöder i solen som strålar oförtrutet från en klarblå himmel. Det blir varmare och varmare och om några dagar är det midsommar...





Buenos Aires (San Isidro)

Sista kvällen i Puerto Sauce lärde vi känna en annan Javier. Den här är arkitekt och sitter i styrelsen för Club Nautico San Isidro i Buenos Aires. Han gjorde ett standhugg där på väg hem till San Isidro och deltog så klart i parrillan. Det hela slutade med att han bjöd in oss till "sin" yacht club som inte är öppen för allmänheten utan bara för särskilt inbjudna gäster. Vi fick "cortesia" (=gratis) för en månad och eftersom det här är en av de finaste marinorna i BA var vi inte sena att tacka ja till erbjudandet. CNSI har 14 000 välbärgade medlemmar, de flesta boende i "fancy" San Isidro där gatorna bevakas dygnet runt av Securitas.
Vi får utnyttja klubbens alla faciliteter. Det finns tre pooler varav en är barnförbjuden. Tacksamt äntrar vi den ljuvliga, rena, tysta, glittrande 50-metersbassängen med en känsla av obeskrivlig lyx...*
Runaway's grannar går inte av för hackor. Jag har aldrig sett så många vackra, dyra och extremt välskötta båtar på en gång. Här ligger rariteter. Klassiska träbåtar, gamla och nya. De flesta är dock mumifierade i väl tilltagna kapell, men på veckosluten kommer dess marineros, lättar på förlåten och ibland får vi se en och annan vädra seglen och ta en liten tur utanför hamnen.

Buenos Aires är stort. Är nog den mest "europeiska" av Sydamerikas städer. Någon har kallat Buenos Aires "Sydamerikas Barcelona" och det ligger kanske något i det. Hur som helst, här är skitigt och prydligt på samma gång. Atmosfären är avslappnad och skön och vi flanerar omkring i San Telmo, shoppar i Palermo (Timjan har slitit sig från studier och julmåsten och kommit flygandes för att tillbringa några veckor med oss. Det är helt enkelt... Barbaro!!!!) och njuter av La Bocas färgglada hus och slitna kvarter bortom den turistiska fasaden. Hunger stillas billigast och bäst med Empanadas. I Puerto Madero (hamnen) samsas vi med taxichaffisarna om stans godaste Bondiola, kött grillat över öppen eld, med bröd och sallad.

På Julafton är det uppåt 40 grader varmt. Jag lyckas åstadkomma en Janssons Frestelse. Vi äter den när solen gått ner. Övrig vaken tid tillbringas i poolen. Timjan och jag är de sista som kliver upp ur vattnet när de stänger för dagen.
Vi känner att vi inte orkar mer Buenos Aires för tillfället. Det är för varmt! Så vi kastar loss igen. Efter några sjömil är vi så gott som ensamma i deltat. (Var är alla jullediga argentinare?) Vi får några sköna, stillsamma dagar med segling, bad, sol och mysiga hemmakvällar. Vi saknar inte mellandagsrean i år heller.
På nyårsafton är vi dock tillbaka i San Isidro. Det ska bli stor nyårsfest på klubben, Javier har skaffat biljetter och vi är förväntansfulla och hungriga när vi letar efter en ledig plats i gräset. Det är flera hundra gäster, familjer med dignande picknickkorgar. Av den utlovade grillbuffén syns inte en skymt och det börjar blåsa iskalla vindar från Antarktis. Till slut inser vi att det inte blir någon mat och Stefan hämtar lite bröd och salami från båten som vi huttrande sköljer ner med vin.
Vid tolvslaget skjuter de i alla fall iväg det mest fantastiska fyrverkeri vi sett och sedan börjar dansen. Latinotecnodiscot håller på till halv sex. Vi sover några timmar och på Nyårsdagen har vinden vänt, värmen är tillbaka och med förnyade krafter tar vi oss åter an Buenos Aires city.

Efter en enormt utdragen, besvärlig och svettig utklarering ur Argentina återvände vi till dess betydligt smidigare grannland. Det tog oss 8 timmar att få alla papper klara och tillstånd(!) att lämna landet. Vi blev skickade fram och tillbaka till tre olika Prefecturas och två gånger till Aduana i Tigre och konstaterar att byråkratin just här i Tigre förtjänar sitt dåliga rykte.





Rio Negro

Nuförtiden håller vi till i Mercedes, en charmig, lagom liten stad som man med smart navigering, vatten under kölen och lite tur når med båt via Rio Negro. Kruxet är att floden bara är seglingsbar under högvatten, vilket vi alltså hade när vi tog oss hit. Sedan dess har vattnet sjunkit och vi är fast här. Ingen kan säga när det blir högvatten nästa gång. (Vi har kompisar som blev kvar i Mercedes i åtta månader...)
Tur att det är så trivsamt här. Uruguay har ju som ni redan vet världens trevligaste människor och Mercedes är inget undantag. Allt och alla går i slowmotion; trafiken, hästarna och hundarna som går lösa omkring på gatorna och vi. Den 40-gradiga värmen tillåter inga större utsvävningar. Vattnet i Rio Negro är... tja, åtminstone blött. Det fräser om kroppen när man sänker ner den i vattnet. Jo.
På kvällarna vid tiotiden vaknar folk och fä till liv och strandpromenaden, parkerna och autostradan fylls av sällskap i alla åldrar. Alla dricker mate. Själva raggarrundan är en en fyrfilig motorväg med halvrondeller här och var. Vi sitter och tittar fascinerat på ekipagen. Fyra rökande, matedrickande personer på en moppe är tydligen max. Bilar och en och annan cykel samsas också på vägbanan. Man åker i bredd så man kan prata med varandra.

Till sist vill jag bara förklara varför ni inte kan se på shiptrak var vi är någonstans. Den senaste positionen är någonstans i Atlanten utanför Uruguays kust och det är också sista gången vi har lyckats få kontakt med någon SSB-station. Vi är för långt borta helt enkelt. Men om några månader, när vi är på väg till Brasilien igen, hoppas vi komma inom räckhåll.

Hasta luego,
Bia




* Parrilla (eller Parrillada) i Uruguay:
Överallt i parker och på stränder finns grillplatser. Och på helger, kvällar och nu under semestern brinner det för fullt från morgon till kväll. "Alla" tar med sig kött och Mate och äter och dricker tillsammans...
Man eldar med ved och inget annat. Grillgallret placeras bredvid elden och den glödande kolen flyttar man till sidan med köttet allteftersom.
På grillen har vi revbensspjäll, korv eller hela köttstycken. Köttet gnids in med grovt salt och torkas av med en fuktig handduk emellanåt så att ytan hålls torr och det inte rinner ner fett i glöden.
När köttet är klart skär man det i skivor och äter med bröd. Det blir väldigt mört och gott och doftar... barbaro!



* "Vi" är i det här fallet Timjan och jag. Stefan har aldrig och kommer aldrig att sänka sig njutningsfullt ner i en pool. (Av någon anledning känns det viktigt för honom att jag förtydligar detta.)
Och när jag tänker efter så kanske det verkar underligt att överhuvudtaget nämna att vi badar i en pool. Det gör man väl hela tiden tänker ni. Men förklaringen är att vi som långseglar på det här viset lever väldigt primitivt. En pool, en dusch med varmt vatten, en mjuk soffa, en riktig säng... känns efter ett tag helt enkelt otroligt lyxigt och sällsynt. Känslan är välgörande, renande. Rekommenderas:)

Några ordförklaringar:
Prefectura = kustbevakning
Hidrografian = hamnkontor
Migraciones = migrationsmyndighet
Aduana = tull
Empanadas = en slags pirog
Paso a Paso = steg för steg
El Infierno = helvetet